Tänkte avsluta året i bloggen med att berätta om när jag körde totalt slut på mig själv för 7 år sen. Kan ju kännas som ett deppigt inlägg, men tvärtom se det som något informerande och att efter regn kommer sol :-) Känns som ett väldigt inlägg med bra timing då ett nytt år med div löften mm kan skapa stress hos många

Att köra slut på sig själv ( jag gillar inte meningen " gå in i väggen") är något som kan hända VEM som helst. Ingen är immun mot stress, det påverkar alla på ena eller andra sättet. Har inget med vem man är att göra. Om jag ser till mig själv så kommer jag ihåg att många undrade hur det kunde hända mig som är så stark??  Vaddå stark? Vad är definitionen på stark? 

Jag har enda sen jag föddes haft en grym självkänsla och själförtroende, betyder det att jag inte skulle bli påverkad av stress mm? Nä absolut inte! Kan det vara så att det i detta läget tom var till min nackdel, det tror jag absolut. Ni vet man kör på trots en massa små signaler. Var det till min fördel när jag skulle ta mig tillbaka,absolut!

Allt började för 8år sen, jag var inne på min sista termin på utbildningen till undersköterska. Jag har alltid sett till att få/jobba för det jag vill ha/uppnå. En har ju bara ett liv å ingen kommer leva det åt mig och uppfylla mina drömmar och mål, nä det får jag göra själv. Så när jag fick en stark känsla att jag ville jobba på förlossningen var det bara börja å plugga å se till att nå målet. Utb var 1 1/2 år, mina döttrar var då 6 resp 3 år idag 15 resp 12. Min bättre hälft P hade precis börjat ett nytt jobb och var borta extremt mkt på utb mm å sov borta mkt. Dettta innebar såklart att jag fick plugga kvällstid/nattetid för att kunna göra det i lugn å ro. Under 1år gjorde jag det, å dessutom för att orka det så tog jag till den brilljanta iden att socker var lösningen för att hålla mig pigg och minimerade all fysisk träning "för det fanns ju inte tid". Ja en behöver ju inte vara något mattegeni för att förstå att 200g choklad + lösgodis 5 av 7 dar i v under 1 1/2 år resulterar i en HEL del extra kilon!! Så när utb nästan var klar så vägde jag dessutom 25kg mer än idag i kobination med en stress.....

I slutet på sista terminen gjorde jag min praktik på underbara BB sthlm. Kan förstå min lycka att lyckas ( tack vare en kompis) få praktikplats på min drömarbetsplats!!! Det gick så galet bra och jag var konstant hög på energier. Tänk er den här att ett par veckor efter avslutad praktik med 2v kvar i skolan bli uppringd från BB sthl och bli erbjuden en FAST nattjänst!!!!! Asså lyckan visste inga gränser!!  Jag svarade såklart JA ( hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig börjat jobba NATT, jag + nattjobb = dålig kombo) nån natt då å då absolut, regelbundet nattjobb BIG NO NO......

När man är inne eller mitt upp i något e sällan läget där man kraschlandar utan det kommer ofta efter en tung period. PRECIS så vart det för mig. I juni 2008 fick jag min första STORA signal på att kroppen å knoppen inte mådde bra. Jag hade jobbat ett par v på förls å kom hem på morgonen efter en hysterisk natt å var så galet överpigg. Hade jobbat 3 nätter å "gick av den morgonen" å tänkte att jag behöver ju inte sova jag e ju ledig 5 dar nu. Så jag körde på som vanligt trots att jag varit vaken i över ett dygn. Testade ännu en av mina brilljanta ideer att dricka 2 redbull under dagen ( hej å välkommen hjärtklappning å ångest DE LUX!!)

När kvällen kom och det var dags att gå lägga sig efter 35 timmar vaken så hände något som är bland det värsta jag varit med om!!!!!!

Lägger mig i sängen å tror att jag hinner ligga 15-20min å e precis på väg att somna, när jag känner hur mitt hjärta börjar RUSA i 580!!!!! Jag blir livrädd å tror att jag håller på å dö vilket resulterar i att jag inte får nån luft! Försöker ropa på P som är på nedervåningen, men det går INTE förmin förmåga att prata har försvunnit!!......Hinner tänka att, fan jag kommer dö utan att fått nån hjälp....Då kommer jag på att min mob ligger brevid mig å tänker att jag ska ringa P, men det går INTE för min förmåga att röra mig har försvunnit!!...  Helvte nu e det skarpt läge å på nåt sätt lyckas jag få fram ett harklande ljud som når P på nedervåningen,  å hör att han ropar följande 

- Håller du på å bli magsjuk ska jag komma med en hink? 

Komma med hink!!! Jag håller ju för fan på å dö hur kan ha fråga om han ska komma med en hink!! Som tur e kopplar P att att nåt e fel eftersom han inte får nå svar då min talförmåga ff e borta. Så han kommer uppspringande, å ser att nåt e fel. På nåt sätt lyckas jag få min vänster arm att fungera och tar P.s hand å lägger på min hals för att han ska känna min puls som rusar i 580! Jag ser rädslan i han ögon å han ringer sjukvården, som snabbt kan konstatera att det är en panikångestattack och instruerar P vad han ska göra. Så han lyckas få upp mig å ut på balkongen. Å där i friska luften känner jag hur allt släpper........

Denna händelse pågick i verkligheten under kanske totalt 3min från första känsla tills jag var ute på balkongen, i MIN värld pågick den under 3 TIMMAR!!!!!!!!!...........

Behöver jag säga att  efter den händelsen skapades en rädsla för att somna, ingen bra rädsla sömn e ju lixom ett av de grunläggande behoven.

Tror ni att jag tog denna händelse på allvar??? Nej såklart jag inte gjorde, hallå det var ju redbullens fel att det här hände!!!

Det skulle ta 7månader till innan jag föll så hårt att det inte gick att skylla på redbullen längre. Jag skulle iväg å jobba natt å gav mig ut på en promenad innan, nu e vi inne i jan 2009. Jag känner en oro i kroppen när jag är ute å går men kan lixom ine sätta fingret på den mest att det är obehagligt. Klockan tickar på å P ringer å undrar vart jag tagit vägen om jag inte e på g hem snart då jag behöver åka, jodå jag kommer strax. VARJE gång jag försöker vända å gå hem för att åka till jobbet blir det en tvärblockering, det går inte de e precis som om det är en vägg jag inte kan ta mig igenom. När P ringer igen 21.00 å jag ska va på jobbet på danderyds sjukhus 21.15 så börjar han såklart att bli orolig... Jag har då sån panik å talar om vad som händer så fort jag försöker gå hem, så P får ringa till mitt jobb å tala om att jag inte kommer å jobbar i natt. Den natten var jag ut å promenerade lääänge......... Dan efter var jag hos läkaren som bara tittade på mig ,ställde några frågar å sjukskrev mig. Under en hel månad låg jag i stort sett bara i sängen å gick bara ut när det var mörkt å jag inte riskera att möta någon. Läkaren ville efter en månad att jag skulle börja med både sömntabletter och antideppressivt. DÅ bestämde jag mig att har jag kunnat hamna här så SKA jag oxå kunna ta mig tbx, å detta utan medicinering ( inget fel att medicinera men man måste göra det som känns rätt för en själv) Jag började med att sätta ett mål att promenera minst 60 min på morgonen för att få en anledning att  gå upp på morgonen. I samma veva bestämde jag mig för att mina 25 extra kg skulle bort, jag menar de bidrog ju knappast till något bra. Efter en period ökade jag till promenader på kvällen också. Jag var extremt känslig för stress å press under den här tiden, en så enkel sak som å handla lite mjölk kunde byggas upp till en stor grej att jag bröt ihop å började gråta. Fy tusan vad jag tycker synd om alla som var runtomkring mig då, det kan inte ha varit lätt..... 

Sakta men säkert övergick promenaderna till lättare joggingpass ( fy fan det var tungt inte tränat på typ 3år å väga 88kg mot idag 63-64kg) men jag gjorde det jag följde min plan om hur jag skulle börja må bättre. Sakta men säkert minskade vikten å det lätta joggingpassen blev till springrundor för att till slut bli löprundor. Jag kände att jag såg ljusare å ljusare på livet, jag fick tillbaka känslor, jag hade inte känt något på flera månader var lixom likgilltig inför det mesta. I 6 månader var jag heltissjukskriven. Det jag gjorde för mig själv dessa 6 mpnaderna är jag så otroligt tacksam för. Jag jobbade med positiva tankar varje dag, att förstå att jag är inte mina käslor. Självklart gick allt upp å ner hela tiden med nereperioderna blev färre å färre å kortare å kortare. Jag har en del minnesluckor från den tyngsta perioden å när jag tänker tillbaka på den tiden är det som att jag står utaför å ser en riktigt dålig film spelas upp å någon annan har huvudrollen som mig.

Å vet ni jag ger mig själv en STOR klapp på axeln VARJE dag för att JAG räddade MIG själv <3

Att jag gjorde det som jag kände innerst inne skulle vara lösningen för mig att ta mig tbx . Jag VET att jag ALDRIG kommer hamna där igen, för idag sätter jag mig inte i situationer där det kan bli för mkt. Självklart har jag ups & downs för jag är faktiskt människa. En människa precis som vem som helst, INGEN  människa går igenom livet utan att bli påverkad av saker, skillnaden är bara på  hur vi reagerar, hur vi agerar å hur öppna vi är med det. Det finns inga rätt eller fel, bara DU själv kan avgöra vad som känns rätt för dig <3

Idag mår jag så sjukt jäkla bra å älskar att vakna varje dag :-D

Alla ni som fanns runt mig den perioden TACK, tack för att ni respekterade mitt sätt att hantera allt <3

Ord kan inte BESKRIVA vad du P betyder för mig!!!! TACK för att du ALLTID står vid min sida, tack för att du trodde på mig och på oss när allt var som tyngst. Snart 20år tillsammans , du å jag for ever and ever ;-) <3

Å med detta inlägg önskar jag er ALLA ett riktikgt GOTT NYTT ÅR!!!!!!!